Tänk om jag skulle....?

Ja, tänk om jag skulle? Berätta om hur det kändes att bli invandrarkvinna? 2014 skrev jag om hur jag skulle bli en lyxhustru. Så nu skulle det passa bra att skriva om hur invandrarkvinnor blir behandlade, också här i Schweiz. Speciellt när kvinnorna inte har en schweizisk make som kan beskydda dem och erbjuda dem obetalt jobb i familjeföretaget eller något annat genom en bekant. Jag tror nästan jag ska göra det. Faktiskt. 

Min bakgrund, ja den har jag redan skrivit om i min föregående post. Jag borde kanske tillägga att jag redan mycket tidigt var nyfiken på världen därutanför, och det enda jag tänkte på var att flytta bort från min hemstad. Det kändes för litet. Det fanns ingen plats för mig där, tyckte jag. Och jag tror nästan jag hade rätt. Hur det än må vara med det så for jag iväg. Först till Helsingfors för att studera. Sedan vidare till Schweiz, i ett första skede för studier. Där träffade jag mannen som idag är min make. Med honom blev det senare flytt till Finland, där vi båda kände oss främmande. Vår kommunikation gick genom franskan, och varje gång vi var ute bland folk blev vi nerstirrade. Va, här kommer några jävla utlänningar! När vi kom ut från bio på kvällen vågade vi inte tala franska med varandra för vi var rädda att få på käften. Så vi satt på metron ända till Kallio, hand i hand, och teg. 

Det var då jag började inse vad det betyder att vara invandrare. Jag såg min make, hur han förvandlades till en siffra hos Utlänningsverket, hur de där kunde slarva bort alla hans papper och sedan komma med hot om utvisning. Det gick så långt att jag slutligen gick till Utlänningsverket en fredag eftermiddag, krävde att få träffa en inspektör och hotade med att både bli kvar hela helgen och ringa upp Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet och berätta om hur Finland behandlar ärliga och hederliga medborgare gifta med en utlänning. Då blev det fart på tanterna på kontoret! Jag fick träffa en trevlig dam som hade bestämmanderätt över utlänningars arbets-och uppehållstillstånd. Jag underströk att Utlänningsverket hade tappat bort min mans dossier med alla viktiga dokument och jag krävde att han genast skulle få alla de tillstånd som han behövde för att få stanna i Helsingfors med mig. Och jag hotade med pressen. Tänk om det funnits Facebook och Twitter på den tiden! Men det fanns det inte. Jag hotade, och det fungerade. En vecka senare fick Jose sitt arbets- och uppehållstillstånd. Hans jobb på språkskolan väntade på honom sedan några månader tillbaka, och han fick bli en del av det vackra finländska samhället.

Efter två år i Helsingfors flyttade vi till Spanien, till Valencia, där Jose hade varken släkt, vänner eller bekanta. Där var det 25% arbetslöshet, och vi var båda lyckliga över att få jobb som lärare i språk på två privata språkskolor. Där började vi inse vad det betydde att vara invandrare. Båda två. Vi blev utnyttjade yrkesmässigt sett. Vi var tvungna att stå helt till förfogande från klockan 8 på morgonen till 22 på kvällen. Däremot fick vi betalt enbart för de undervisningstimmar vi helt praktiskt utförde. Vår 'läsordning' som ändrades varje vecka kunde se ut så här: 8.00-9.45 på firma X, 12.30-14.00 på firma Y, 16.00-17.30 på skolan, 19.00-21.30 på skolan. Disponibel 14 timmar per dag men med betalt för 7 timmar och 15 minuter. Jose hade dessutom ett deltidskontrakt som garanterade honom enbart 20 timmar per vecka, trots att han för det mesta jobbade heltid. Det som han förtjänade utöver de 20 timmar som var garanterade betalades på svart. Det blev ganska stora summor på svart, utan några avdrag för pension eller arbetslöshet.

Som lärare var det viktigt att förbereda sina lektioner. Men nej, det fick vi inte heller betalt för eftersom skolorna har sina egna pedagogiska metoder med egna böcker. En lärare behöver inte förbereda sina lektioner med detta material, eftersom undervisningsmetoden kommer automatiskt när läraren blivit van med den. Om jag utarbetade en extra övning för mina elever fick jag inget betalt för det. Tänk så många arbetstimmar som jag och alla de andra samvetsgranna lärarna utförde utan någon som helst ersättning! Det var bara så. 

Om vi klagade fick vi som svar "Det finns andra lärare därute på arbetsmarknaden. Om du inte är nöjd så kan du säga upp dig". Med 25% arbetslöshet tänkte vi oss noga för innan vi sågade av grenen vi satt på. 

Jo, i Spanien började vi förstå vad det betyder att vara invandrare. Invandrare (och det gäller i alla länder) är synonym till låga löner, skitjobb, dåliga arbetsförhållanden, usla arbetstider, hundra procents utsugning och total avsaknad av respekt. Men mer om det senare. Att vara invandrare är ingen dans på rosor. Det är mycket slit, du får huka hela tiden och vara tacksam över att få lite betalt för det jobb du gör. Men mer om det här senare, också.

Jo, det här ska jag berätta om - att vara invandrare. Eller rättare sagt, att vara invandrarkvinna.

Kom tillbaka och läs mer. Senare!