Min lott: att bli lyxhustru

Jag växte upp i ett borgerligt hem, där varken min mor eller far krävde att jag skulle skaffa mig ett yrke. Min pappa, som egentligen var bonde men som hade studerat vidare till läkare när han var 30, förväntade sig inget speciellt av mig. Han skrattade och sade att jag säkert skulle bli lärarinna i Malax och bo uppe i 'vindskamarn'. Min morfar var lärare och hade sett till att min mamma gifte sig med en karl som kunde försörja henne. Så en läkare var inte fy skam. Enligt vad jag förstod senare av mina samtal med min mamma, det var att hon på alla sätt och vis var inställd på att bli hemmafru, och att få barn var hennes högsta dröm och önskan. Så blev det också. Mina föräldrar fick två små flickor.

Min mamma var hemmafru, hustru till kommunalläkaren, i en liten stad. Hon ansågs vara 'fin' - bjöd min pappas bekanta på kaffe och bulla, var den perfekta värdinnan, tog emot alla med ett leende. Hon var ett sant exempel att följa. Hon var en riktig lyxhustru, när jag tänker efter. Mina klasskamraters mammor jobbade som sömmerskor, köksor eller arbetade på tobaksfabriken. Min mamma var 'bara' hemma. Vilken lyx. Och jag växte upp i ett hem där jag lärde mig att jag skulle bli.... en lyxhustru, jag med.

När jag blev äldre och skulle välja yrke fick jag ingen hjälp. Min mamma sade att jag skulle välja ett yrke som jag tyckte om, vilket det än blev så skulle det vara helt ok för henne. Min pappa sade ingenting, det var inte hans sak eftersom barnens uppfostran var kvinnans ansvar. Under yrkesvägledningen i skolan prickade jag i en lång lista med yrken, och dom flesta kryssen var 'jag vet inte'. Geograf: jag vet inte. Elektriker: jag vet inte. Sjukskötare: nej. Lantmätare: jag vet inte. Merkonom: jag vet inte. Jurist: jag vet inte. Yrkeshandledaren (han hette Mats Nyby...) påpekade detta men gjorde inga försök att förklara för mig vad dessa yrken egentligen innebar. Men min tvekan var helt ok för mina föräldrar, det var egentligen ingen skillnad om jag skaffade mig ett yrke eller inte eftersom jag ändå skulle följa i min mammas fotspår: bli lyxhustru till någon framgångsrik advokat, bankir eller affärsman. Kvinnor uppfostras som sagt till att serva andra, och med mig var det inte annorlunda. Dessutom ska en kvinnas högsta önskan vara att få barn, så det var naturligtvis det jag skulle sträva till. Gifta mig med en framgångsrik finlandssvensk man, vara lyxhustru och föda barn.

Men så gick det inte.

Jag fick aldrig något egentligt yrke utan studerade till filosofie kandidat i filologi. Herregud, vad är det för något, frågar alla när jag säger det här. Filologi betyder historisk lingvistik, varken mer eller mindre. Ja, jag gifte mig med en invandrare. 'Kunde du inte ha tagit en pojke från hemtrakterna'' sa en österbottning till mig när jag berättade att jag skulle gifta mig med en spanjor. Javisst, men det fanns ingen österbottnisk pojke som ville ha mig. Sedan flyttade jag utomlands och blev invandrare själv. Min utbildning var inte giltig där borta och jag förvandlades helt plötsligt till en 30-årig outbildad invandrarkvinna. Jag hankade mig fram på skitjobb när jag inte gick arbetslös, och den respektlöshet och det förakt som var min vardag under 90-talets ekonomiska kris har satt djupa spår i mig.

Men jag blev ingen lyxhustru, och jag fick inga barn. Ingen framgångsrik finlandssvensk äkta man heller, för den delen. Men jag servade min man under många år, tills jag sist och slutligen fick nog och sade stopp. Nu har vi tillsammans äntligen hittat en fin balans mellan oss två. Två individer, två självständiga människor som inte är beroende av varandra. Vi vill vara tillsammans, utvecklas individuellt och gå sida vid sida livet ut, med varann. Vi förväntar oss inget av varandra, bara därför att en är kvinna och den andra man.

Nej, jag blev sannerligen ingen lyxhustru, och det är jag tacksam för. Lotten föll på någon annan.