Min lott: att bli lyxhustru

Jag växte upp i ett borgerligt hem, där varken min mor eller far krävde att jag skulle skaffa mig ett yrke. Min pappa, som egentligen var bonde men som hade studerat vidare till läkare när han var 30, förväntade sig inget speciellt av mig. Han skrattade och sade att jag säkert skulle bli lärarinna i Malax och bo uppe i 'vindskamarn'. Min morfar var lärare och hade sett till att min mamma gifte sig med en karl som kunde försörja henne. Så en läkare var inte fy skam. Enligt vad jag förstod senare av mina samtal med min mamma, det var att hon på alla sätt och vis var inställd på att bli hemmafru, och att få barn var hennes högsta dröm och önskan. Så blev det också. Mina föräldrar fick två små flickor.

Min mamma var hemmafru, hustru till kommunalläkaren, i en liten stad. Hon ansågs vara 'fin' - bjöd min pappas bekanta på kaffe och bulla, var den perfekta värdinnan, tog emot alla med ett leende. Hon var ett sant exempel att följa. Hon var en riktig lyxhustru, när jag tänker efter. Mina klasskamraters mammor jobbade som sömmerskor, köksor eller arbetade på tobaksfabriken. Min mamma var 'bara' hemma. Vilken lyx. Och jag växte upp i ett hem där jag lärde mig att jag skulle bli.... en lyxhustru, jag med.

När jag blev äldre och skulle välja yrke fick jag ingen hjälp. Min mamma sade att jag skulle välja ett yrke som jag tyckte om, vilket det än blev så skulle det vara helt ok för henne. Min pappa sade ingenting, det var inte hans sak eftersom barnens uppfostran var kvinnans ansvar. Under yrkesvägledningen i skolan prickade jag i en lång lista med yrken, och dom flesta kryssen var 'jag vet inte'. Geograf: jag vet inte. Elektriker: jag vet inte. Sjukskötare: nej. Lantmätare: jag vet inte. Merkonom: jag vet inte. Jurist: jag vet inte. Yrkeshandledaren (han hette Mats Nyby...) påpekade detta men gjorde inga försök att förklara för mig vad dessa yrken egentligen innebar. Men min tvekan var helt ok för mina föräldrar, det var egentligen ingen skillnad om jag skaffade mig ett yrke eller inte eftersom jag ändå skulle följa i min mammas fotspår: bli lyxhustru till någon framgångsrik advokat, bankir eller affärsman. Kvinnor uppfostras som sagt till att serva andra, och med mig var det inte annorlunda. Dessutom ska en kvinnas högsta önskan vara att få barn, så det var naturligtvis det jag skulle sträva till. Gifta mig med en framgångsrik finlandssvensk man, vara lyxhustru och föda barn.

Men så gick det inte.

Jag fick aldrig något egentligt yrke utan studerade till filosofie kandidat i filologi. Herregud, vad är det för något, frågar alla när jag säger det här. Filologi betyder historisk lingvistik, varken mer eller mindre. Ja, jag gifte mig med en invandrare. 'Kunde du inte ha tagit en pojke från hemtrakterna'' sa en österbottning till mig när jag berättade att jag skulle gifta mig med en spanjor. Javisst, men det fanns ingen österbottnisk pojke som ville ha mig. Sedan flyttade jag utomlands och blev invandrare själv. Min utbildning var inte giltig där borta och jag förvandlades helt plötsligt till en 30-årig outbildad invandrarkvinna. Jag hankade mig fram på skitjobb när jag inte gick arbetslös, och den respektlöshet och det förakt som var min vardag under 90-talets ekonomiska kris har satt djupa spår i mig.

Men jag blev ingen lyxhustru, och jag fick inga barn. Ingen framgångsrik finlandssvensk äkta man heller, för den delen. Men jag servade min man under många år, tills jag sist och slutligen fick nog och sade stopp. Nu har vi tillsammans äntligen hittat en fin balans mellan oss två. Två individer, två självständiga människor som inte är beroende av varandra. Vi vill vara tillsammans, utvecklas individuellt och gå sida vid sida livet ut, med varann. Vi förväntar oss inget av varandra, bara därför att en är kvinna och den andra man.

Nej, jag blev sannerligen ingen lyxhustru, och det är jag tacksam för. Lotten föll på någon annan.

Kvinnans lott: att serva

Jag pratade häromdagen med en manlig bekant som just tagit skilsmässa. Han berättade lite om vardagen med ett krävande jobb, personliga och praktiska problem och det här med att serva (sörva?) barnen på hemmaplan, vilket verkade vara det verkliga problemet. Ja, sjutton, man måste laga mat, ta hand om alla inköp, om tvätt, disk, skoköp och annat praktiskt som liksom dykt upp från ingenstans, lite som Gubben i lådan. Fast den gubben finns ju faktiskt i lådan, naturligtvis, och alla vet om det.

Javisst, efter skilsmässa måste även mannen serva barnen. Jag blev lätt förvånad över den här bekantas kommentar. En skilsmässa rubbar gamla rutiner och kräver nya, men inte dom som gäller servandet av familjemedlemmar, väl? Och då gick det upp för mig. Jag pratade ju med en man. En man har lärt sig att bli servad, inte att serva själv. Det är faktiskt dom små flickorna som snabbt får lära sig att passa upp först far och bröder, sedan äkta make och barn, senare även gamla föräldrar och svärföräldrar. Jag konstaterar att det här fungerar på samma sätt som för tidigare generationer, trots att samhällsstrukturen har förändrats en hel del på 50 år.

Kvinnans lott är alltså att serva andra. Även idag tänker en kvinna oftast främst på familjemedlemmarna innan hon tänker på sig själv. Vardagssysslorna och servandet styr hennes vardag även idag. Barnen ska servas inför skoldagen med frukost och påklädning, innan hon själv åker på jobb. På lunchrasten klarar hon kanske av några telefonsamtal till lärare, läkare eller svärföräldrar. Sedan ska barnen hämtas från skolan, få mellanmål, tvätten ska in i maskinen, och medan hon hjälper barnen med läxläsningen fixar hon kvällsmåltiden. Maken kommer hem, han hjälper till med att duka, alla sätter sig till bords och sedan blir det dags att köra barnen till diverse hobbyverksamheter. Disk, strykning, dammsugning, oväntade telefonsamtal (en vän är kanske deppig), grannen som kommer på besök, och sedan stressa tillbaka och hämta barnen eller kanske baka en kaka till jippot på stallet. Sedan ska diverse barnfester inplaneras, och föräldramötet på skolan ska prickas in i almanackan. När barnen väl somnat ska kvinnan dessutom vara den erotiska kvinnan och vara pigg på sex. Serva barnen först, serva mannen sen. Men när blir det tid över för att serva sig själv, ta tid för sig själv? Det blir aldrig tid över för kvinnan själv.

Servandet bara fortsätter dag ut och dag in för den som är hemmets projektledare. Oftast är det kvinnan som axlar det ansvaret, eftersom hon redan från liten flicka blivit van med att ta på sig sådant ansvar - att serva andra. Det att hon kanske även har ett tufft chefsjobb, ett jobb med tre skift eller ett jobb med ansvar inverkar inte på servandet: Hon fortsätter trots allt att serva. När skilsmässan är framme blir det ingen större skillnad för henne, däremot nog för den äkta maken, som säkert inte tidigare fungerat som hemmets projektledare och för vilken skillnaden känns avsevärt. Nu gäller det för honom att serva barnen i första hand, och det kan kännas för jävligt. Slut nu med den egna sporten, bastukvällarna med jobbkompisarna, de trevliga lunchrasterna med sekreteraren och övertiden på jobbet för att imponera på chefen.

Kom inte och säg nu att dom finländska männen delar på hemsysslorna med kvinnorna. Visst gör dom kanske det, men för det mesta är sysslorna könsfördelade. Ofta på kvinnans förfrågan ser mannen till att bilen är tankad, tvättad och att vinterdäcken är på plats. Han målar om fönster, byter glödlampor när kvinnan märkt att en gått sönder, han skottar kanske snö och betalar räkningar via internetbanken efter att hon öppnat kuverten och kollat allt. Han kanske handlar med färdig inköpslista, går till Alko, värmer bastun. Men planerar han egentligen något alls för barnen eller följer han bara order 'uppifrån'? Dom familjer jag känner fungerar på ett traditionellt sätt: kvinnan är familjens projektledare medan mannen hjälper till. Han tar inget ansvar för markservicen, utan det gör hon. Barnens uppfostran och hemmet är kvinnans självklara uppgifter, och det är inget att diskutera. Så är det bara.

Tänk så verkligheten kan te sig olika: vid en skilsmässa kan servandet bli rena tortyren och ett verkligt frihetsberövande för mannen, medan det för kvinnan är en självklarhet och dessutom en kontinuitet hela livet igenom. Trots att vi idag så gärna vill tro att kvinnan och mannen är jämställda så hänger detta kvar i dom nya samhällsrollerna: kvinnan servar fortfarande och är för det mesta hemmets projektledare. När det blir skilsmässa fortsätter kvinnan som sagt med denna roll, medan mannen måste lära sig att serva ensam på hemmaplan. Inte speciellt praktiskt!

Jag drömmer om en värld där både mannen och kvinnan är självständiga individer, där det inte finns givna roller eller outsagda förväntningar, där ansvaret är delat och där partnerna kommer överens om uppdelningen av de gemensamma sysslorna och ansvaret. Livet skulle vara så mycket lättare att leva om allt detta kunde diskuteras igenom, och jag tror att många gräl, mycket våld i hemmet och skilsmässor kunde så undvikas. Men då måste vi alla komma bort från de här inlärda rollerna. Kvinnorna måste sluta se sig som offer, dom måste lämna ifrån sig makten på hemmaplan och inte automatiskt ta på sig en roll som livnärande moder. Männen däremot måste lära sig att inte ta servandet för givet, bli självständiga individer i hemmet och ta på sig ansvar som medmänniska och se sin partner som en jämlik människa. En kvinna kan mycket väl sköta om bilen medan mannen planerar in skoköp och barnfester. Det går. Men vi måste alla ifrågasätta våra egna roller och acceptera att inget är givet. 

Alla kvinnor vill inte vara hemmets automatiska projektledare, och alla män vill inte bara vara familjeförsörjare och stå på sidan om familjen som åskådare. Både kvinnor och män skulle må mycket bättre av att leva sida vid sida som tänkande och självständiga individer och dela ansvaret på ett jämlikt sätt. Och det skulle finnas tid över för var och en, och mer kvalitetstid för varandra!