I söndags röstade dom schweiziska medborgarna om vilken utlänningspolitik Schweiz ska föra i framtiden. Precis som 1992, när schweizarna röstade om EEG (Europeiska ekonomiska gemenskapen), blev svaret: nej, vi vill inte öppna vårt land, nej, vi vill inte få in fler utlänningar. Vi vill själva bestämma hur många utlänningar vi tar in. Dom måste förtjäna privilegiet att få bo i ett så härligt land som Schweiz.
Under många år har Schweiz följt EU:s lagar om utlänningspolitik, dvs att utlänningar får röra sig fritt i Schweiz och arbeta i landet precis som vilken schweizare som helst. Dom bilaterala avtalen medförde rörelsefrihet för alla: utlänningar fick komma hit, och schweizare fick åka utomlands och jobba. Men nu blir det slut på det. Nu ska här införas årliga utlänningskvoter, bestämda på förhand av Finansministeriet. Alla utlänningar, eller snarare deras eventuella arbetsgivare, blir då tvungna att ansöka om arbetstillstånd och uppehållstillstånd. Är det här jag ska ropa 'Hurra!', månne?
När jag arbetade på Ecole Rudra-Béjart (Béjart Ballet Lausanne) på 90-talet hade vi ofta både utländska dansare och danslärare som kom till Schweiz, antingen på kortare eller längre sikt. Det var ett sådant ståhej med alla ansökningsblanketter, och när allt tycktes vara iordning fattades ännu diverse intyg och papper. Myndigheterna arbetade långsamt, och vi fick för det mesta aldrig arbetstillstånden för den utländska personalen i tid. Därför jobbade dom flesta dansare och lärare 'på svart', eftersom myndigheterna dröjde med att bevilja tillstånden som vi behövde. Alla visste om det. Den tjänsteman jag hade varit i kontakt med på utlänningskontoret var medveten om problemet och hade uppmanat mig att strunta i arbetstillståndena. 'Bara det betalas pension och tas skatt från deras löner går det nog bra' hade hon menat. I alla kantoner fungerade det på samma sätt. En hycklande och skenhelig politik som tack och lov försvann med de bilaterala avtalen.
Men nu ska vi tillbaka till det här hyckleriet med arbetstillstånd som aldrig kommer. Bara för att 50,3 % av de som röstade tycker att det kommer för mycket invandrare till Schweiz. Paradoxalt nog är det dom kantoner där det finns minst utländsk arbetskraft som röstade för steget tillbaka. Dom kantoner som använder utländsk arbetskraft i stor utsträckning - Genève, Vaud, Zürich, Basel - röstade mot en tillbakagång. Här syns en stor skillnad mellan landsbygden och städerna: dom första röstade 'ja' till kvoter, dom andra 'nej'. En stor klyfta finns också mellan den fransktalande och den tysktalande befolkningen. Den första verkar vara mer utåtriktad och mer medveten om vad en växande ekonomi behöver, medan den andra visar en tydlig främlingsfientlighet och en oförståelse för den ekonomiska verkligheten i de mer industriella regionerna.
Men det måste bli som den lilla majoriteten av dom röstande schweizarna vill: landet får stänga sina gränser, medborgarna får fortsätta att gotta sig i sin egen självtillräcklighet, beundra sina vackra Alp-landskap från sina trevliga chalet-terrasser alltmedan ekonomin rasar ihop och vetenskapen avstannar. Men vad gör det när man har Heidi, alphornsmusik och schweizisk choklad att saluföra?!
Under många år har Schweiz följt EU:s lagar om utlänningspolitik, dvs att utlänningar får röra sig fritt i Schweiz och arbeta i landet precis som vilken schweizare som helst. Dom bilaterala avtalen medförde rörelsefrihet för alla: utlänningar fick komma hit, och schweizare fick åka utomlands och jobba. Men nu blir det slut på det. Nu ska här införas årliga utlänningskvoter, bestämda på förhand av Finansministeriet. Alla utlänningar, eller snarare deras eventuella arbetsgivare, blir då tvungna att ansöka om arbetstillstånd och uppehållstillstånd. Är det här jag ska ropa 'Hurra!', månne?
När jag arbetade på Ecole Rudra-Béjart (Béjart Ballet Lausanne) på 90-talet hade vi ofta både utländska dansare och danslärare som kom till Schweiz, antingen på kortare eller längre sikt. Det var ett sådant ståhej med alla ansökningsblanketter, och när allt tycktes vara iordning fattades ännu diverse intyg och papper. Myndigheterna arbetade långsamt, och vi fick för det mesta aldrig arbetstillstånden för den utländska personalen i tid. Därför jobbade dom flesta dansare och lärare 'på svart', eftersom myndigheterna dröjde med att bevilja tillstånden som vi behövde. Alla visste om det. Den tjänsteman jag hade varit i kontakt med på utlänningskontoret var medveten om problemet och hade uppmanat mig att strunta i arbetstillståndena. 'Bara det betalas pension och tas skatt från deras löner går det nog bra' hade hon menat. I alla kantoner fungerade det på samma sätt. En hycklande och skenhelig politik som tack och lov försvann med de bilaterala avtalen.
Men nu ska vi tillbaka till det här hyckleriet med arbetstillstånd som aldrig kommer. Bara för att 50,3 % av de som röstade tycker att det kommer för mycket invandrare till Schweiz. Paradoxalt nog är det dom kantoner där det finns minst utländsk arbetskraft som röstade för steget tillbaka. Dom kantoner som använder utländsk arbetskraft i stor utsträckning - Genève, Vaud, Zürich, Basel - röstade mot en tillbakagång. Här syns en stor skillnad mellan landsbygden och städerna: dom första röstade 'ja' till kvoter, dom andra 'nej'. En stor klyfta finns också mellan den fransktalande och den tysktalande befolkningen. Den första verkar vara mer utåtriktad och mer medveten om vad en växande ekonomi behöver, medan den andra visar en tydlig främlingsfientlighet och en oförståelse för den ekonomiska verkligheten i de mer industriella regionerna.
Men det måste bli som den lilla majoriteten av dom röstande schweizarna vill: landet får stänga sina gränser, medborgarna får fortsätta att gotta sig i sin egen självtillräcklighet, beundra sina vackra Alp-landskap från sina trevliga chalet-terrasser alltmedan ekonomin rasar ihop och vetenskapen avstannar. Men vad gör det när man har Heidi, alphornsmusik och schweizisk choklad att saluföra?!
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire